2 

Det är behagligt i Kabul.
   Klimatet, vill säga. Det känns som en befrielse att andas luften som inte alls är lika kvalmig och full av avgaser som i Peshawar, på andra sidan gränsen till Pakistan. De flesta som kommer till Kabul, gör det via Peshawar. Har man tur, får man plats på Röda Korsets två-motoriga flygplan som stånkar upp över bergen och letar sig ner mellan kullarna. Annars knör man ihop sig i minibuss över  Khyberpasset och svettas en olidligt lång dag på skumpiga vägar genom smala dalgångar innan man kommer fram till Kabul, som likt en pärla ligger inbäddad bland de snöklädda bergstopparna.
   Det är mitt i sommaren (1996) och rosorna blommar. Det finns gott om dem. Trafiken flyter sakta och varligt fram på de sönderskjutna gatorna som är fulla av stora hål. De magra hästarna är dekorerade och drar tåligt kärror med människor som är på väg. Det finns bussar också, överlastade tyska turistbussar, som sålts hit när de är uttjänta, med allsköns slogans på sidorna, ”Kom och se sexiga flickor” står det på en gammal buss från Hamburg.
   Få i Afghanistan kan läsa. Knappt någon kan tyska. Och tur är väl det.
   Några kärror dras av män, ofta i par. Män som lutar sig framåt och med långa steg drar den breda träkärran bakom sig.

Det finns gula taxibilar också. En dag när jag tog taxi från museet, som ligger i samma del av staden som presidentpalatset, utrikesministeriet och den statliga radiostationen, hamnade jag i Abbas lätt skottskadade Volga. När han släppt av mig den där gången från museet, hade han undrat om jag inte skulle någonstans nästa dag, han skulle ju kunna köra mig igen.
   Jag höll med.
   Sedan dess har Abbas kört mig nästan överallt i Kabul. Det går inte fort, men han kan sin stad. Och när han väntar på mig, tar han fram sin bok och pluggar engelska.   
   Det är eftermiddag i juli och vi är på väg till min mötesplats med Muslem, jag har fått en lapp i handen med en adress som för mig är obegriplig, men Abbas greppar bägge händerna runt ratten med fast beslutsamhet. Vi passerar Zahir Shahi-parken mitt i stan och Kvinnornas Hus som ligger bakom en biograf där de visar Rambo-filmer. I hörnan där Turkiska ambassaden ligger står samma trafikpolis som stått där i 15 år, med samma rakburna huvud och vita uniform, sak samma om det varit kostymklädda kommunister eller guerillaliknande befrielsegrupper som suttit vid makten.

Det är ganska mycket folk på stan. Många av kvinnorna är påfallande välklädda, det syns att de bryr sig om hur de ser ut. De flesta som arbetar på departementen, kontoren och i skolorna är kvinnor. Här i storstaden är det inte särskilt många kvinnor som går täckta i slöja, många har en tunn scarf som täcker bakhuvudet och ledigt hänger ned över axlarna. Några av kvinnorna som väntar på bussen vid hållplatsen bär ett tältliknande plagg med galler för ögonen. Jag förstår inte alls hur de kan hålla reda på ungar och kassar, en kvinna håller vant i famnen ett litet barn som pratar med sin mamma genom ögongallret.
  Fronten mot den fundamentalistiska talibanmilisen ligger den här sommaren bara några kilometer söder om Kabul. Talibanerna gör sig ständigt påminda genom raketanfall som ekar mellan bergen runt staden, första gången jag såg raketer träffa var i bazaren mitt i Kabul. I blodet och röran spred sig paniken, men förbluffande snart verkade allt som vanligt igen. Trots raketanfallen, verkar kriget och talibanerna långt borta.
   Vi passerar moskén i Wazir Akbar Khan, en pojke vallar sina getter över gatan, Abbas svänger in på en mindre gata och stannar utanför ett hus med både tak och fönster.
- Här är det, säger Abbas på knagglig engelska och går före mig för att ringa på porten. Jag drar upp schalen som hänger på axlarna över huvudet, som att rätta till slipsen, och kliver ur bilen.

- Salam Alleikom, säger den unge mannen som öppnar porten och räcker fram handen. Han visar mig vägen till ett sparsamt möblerat rum som vetter mot trädgården, Muslem reser sig från soffan och sträcker fram handen.
- How are you, undrar han artigt och jag svarar med att fråga om hans fru och barn mår bra. Innan man pratar om någonting annat, förhör man sig alltid om familjens hälsa, har jag lärt mig. Det är relativt fridfullt i huvudstaden, general Muslem leder reservstyrkor och har tid att låta sig intervjuas några timmar på eftermiddagarna.
    Kommendant Muslem är effektiv och tycker att det är lika bra att vi kommer igång. Jag har förvisso med mig bandspelare, men vill inte börja med att bli alltför mekanisk och placera mikrofonen på bordet.
   Vi sitter i varsin soffa runt ett lågt, brunt bord.

   Jag undrar om han hade några märken kvar, efter tortyren för 18 år sedan.
- Här, säger Muslem. Han tar av sig skorna och strumporna och visar mig fötterna.
   Spåren är tydliga och sitter där fastetsade för evigt, man kan se hur eltrådarna dragits mellan tårna och under fotsulan. I tre dygn höll de på, torterarna, för att få den unge gymnasisten Muslem att prata, bland annat genom elchocker. Han hade gripits, bara 16 år gammal, därför att han i hemlighet varit med och arrangerat demonstrationer mot kommunisterna.
   - Jag var aktiv i en ungdomsgrupp på gymnasiet. Vårt mål var att göra motstånd och bekämpa det kommunistiska styret i Afghanistan. När kommunisterna upptäckte det, relegerade de mig från skolan och slängde mig i fängelse.
   Muslem tar på sig strumporna och knyter skorna igen, tänder en cigarett, en japansk Marlboro, och väntar på min nästa fråga. Men jag sitter bara tyst.
- Det var den mörkaste dagen i mitt liv, fortsätter han.

   Helst av allt ville jag  känna på hans fötter, se hur mycket känsel de har kvar. Men en kvinna rör inte vid en muslimsk man och jag vill inte genera general Muslem.
   Vi sitter tysta ett tag och Muslem försöker sig på ett vagt leende. En ung man kommer nästan ohörd in i rummet och fyller på våra glas med te, Muslem ger honom pengar, 15.000 afghanis, och ber honom gå och köpa cigaretter. Det dröjer inte länge förrän han återvänder, det finns lokala kvartersbutiker i varenda hörna som håller öppet nästan ända fram till utegångsförbudet som började gälla klockan 22.
  Klädd i civila kläder, beiga byxor, ljus skjorta och en grön väst med fickor, sitter Muslem i en soffa och söker bland minnets detaljer som han i varje detalj ständigt bär med sig. 
- Jag sa ingenting, säger Muslem och pressar samman läpparna.
- Om jag erkänt att jag var mot kommunisterna skulle de ha dödat mig.
   Det var med all sannolikhet tiotusentals människor som greps, torterades och dödades av kommunisterna i Afghanistan. Ingen har grävt ännu, men under det ökända Puli-i-Charki fängelset, som var världens största när det byggdes med hjälp av östtyska pengar på 60-talet, lär det finnas massgravar.
   Muslem hade gått de två första åren av gymnasiet på en militärskola utanför Kabul. Det hade varit hans dröm, han bönade och bad om att få gå där, så att han kunde bli pilot som sin äldre bror. Hans pappa, som var ingenjör i armén, gav med sig och Muslem skickades iväg. På skolan var disciplinen stenhård, lektionerna varvades med regelrätta militärövningar, de unga pojkarna drillades till att bli användbara soldater.
   Men Muslem blev aldrig pilot.

   När det blev känt att han motarbetade kommunisterna som tagit makten genom en kupp och avrättat presidenten, relegerades han från militärskolan och gick sista året på ett civilt gymnasium inne i centrala Kabul.
   Studenterna visste att det var riskfyllt när de organiserade motståndsgrupper och arrangerade demonstrationer mot kommunisterna. Men inte att det var livsfarligt. Det skulle bli en brutal upptäckt, som skulle komma att påverka Muslem ända in i själen och styra hans livsväg.
   I Afghanistan hänger makt samman med dramatik. Våldsam dramatik. Makt erövras och utnyttjas genom snillrik konspiration, makt är inte ett uppdrag man får för en bestämd tid. När Muslem var liten, passade en kusin till kung Zahir på att ta makten när kungen var på resa i Europa. Daoud, kusinen, lovade att förvandla Afghanistan till ett modernt samhälle. Det lät bra. Men efter några år av interna konflikter, oinfriade löften och djupa besvikelser inte bara avsattes presidenten Muhammed Daoud, han avrättades också i en kupp iscensatt av Sovjetstödda kommunister som delade makten broderligt. Muhammad Taraki utsågs till statsminister och Hafizullah Amin och Babrak Karmal blev bägge vice statsministrar.
   Men de var bara politiska dockor som Moskva använde sig av inför den Sovjetiska maktens marsch söderut. Taraki utförde stormaktsorder, när han bl a försökte beordra afghanska flygare att bomba Herat, den största staden i västra Afghanistan. De som vägrade avrättades och sovjetiska flygare slutförde uppdraget. Taraki banade vägen för sovjetiska militärer. Han lär ha fått bra betalt i form av sötebrödsdagar i Moskva där han delat otaliga middagar med bland andra Sovjets dåvarande statschef Leonid Bresjnev. Där satt han, i Moskva, när hans blivande ovän Amin övertog makten för en kort period i Afghanistan.

Det skulle dock visa sig att maktens sötma även för Amins del hade blodsmak. Sovjet litade inte längre på den bildsköne Amin, han ville knyta kontakter västerut också och anklagade för att vara CIA-agent. I kulissen satt Babrak Karmal, som blivit ambassadör i Prag, och väntade på att någon annan skulle sätta kniven i ryggen på Amin.
    Det var kallt den där dagen i slutet av december 1979, men det låg ingen vitskimrande snö på gatorna trots att det var vinter, när de sovjetiska trupperna ockuperade Afghanistan. Det hela var väl iscensatt, i hundratals vällde stridsvagnarna in norrifrån samtidigt som helikoptrar och stridsflyg i strid ström landade både på Kabuls internationella flygplats och på den militära flygbasen Bagram norr om staden. Det var inte meningen att civilbefolkningen i huvudstaden skulle se det, i tre dagar i förväg hade de beordrats att dra mörka gardiner för fönstren och hålla sig inne.
   Men de kunde höra de främmande ljuden.
- Det var inte samma ljud som från det afghanska flygvapnet, minns Muslem som med beundran följt sin äldre bror, den skicklige stridspiloten, från marken.
   Den mest avancerade vapenmakten användes för att ockupera ett av världens fattigaste länder.

   Muslem smet hemifrån den kvällen Sovjet ockuperade hans land, och strök längs gatorna för att se. Han stötte på skomakaren, en äldre man som hade hört hur det gått till, när president Amin dödats i presidentpalatset den där dagen i slutet av december. ”De förgiftade honom först, han visste inte vad som hände. Tidigt nästa morgon, när han kom ut ur sitt rum, sköt de honom, våldtog hans döttrar, sköt dem i benen och slängde ut dem i palatsets trädgård.”
   Sovjetmakten placerade sin förlängda arm Babrak Karmal att sköta det smutsiga jobbet att förtrycka sitt folk i Sovjetkommunismens namn.
   Några dagar senare satt Muslem uppe på en kulle för att titta ut över stan och se vad som hände. På vägen mötte han en granne, Abdullah, som välkomnade den framgångsrika sovjetiska ockupationen.
- Jag bad honom att hålla tyst och sa att detta var en tragedi. Men ”en tom näve kan inte slå i spik”. Vi var nu en del av Sovjet.
   En månad efter ockupationen planerades en generalstrejk i Kabul. Ingen skulle gå till arbetet. Ingen skulle gå till skolorna. Bussarna skulle stå stilla och affärerna hålla stängt. Kvällen innan generalstrejken satt invånarna på hustaken i flera timmar och med höga röster skrek ”Allah-o Akbar, Allah-o Akbar”, som likt magi ekade över miljonstaden.

- Det ligger en kyrkogård nära vårt hem. När jag gick förbi där den kvällen, satt fyra flickor från Mazar-I-Sharif, en stad i norra Afghanistan, och sörjde sin dödade bror. Jag stannade till och tröstade dem, jag tror de blev lite överraskade. Men jag kände det som om det kunde vara mina systrar och sa till dem att jag är ung, jag kan vara er bror. Jag lovade dem att döda en ryss som hämnd. Det var första gången som jag svor på det. Att döda någon.
   Muslem söker min blick, för att förvissa sig om att jag förstår att det var viktigt. Han stannar kvar i minnet ett tag och tänder ännu en cigarett, klockan på väggen visar fyra, jag har lagt ifrån mig blocket och pennan och dricker lite av det gröna teet. Muslem fortsätter allvarsamt att berätta.
- Dagen därpå deltog jag i generalstrejken och gick i demonstrationståget genom centrala Kabul. Utan förvarning öppnade de sovjetiska trupperna eld när vi passerade den Tjeckoslovakiska ambassaden. Människor sprang åt alla håll, det blev panik när de sovjetiska soldaterna sköt rakt in i folkmassan. Sju studenter sköts ihjäl framför ögonen på mig, de var mina skolkamrater. Deras föräldrar och släktingar försökte nå de blodiga kropparna för att ta hem dem. Det var kaos. Jag sprang hem så fort jag kunde, sprang som en soldat, lite hopkrupen och med långa, snabba steg, vi bodde i ett hus mitt i stan, det vara bara 500 meter dit.
   Muslem kunde inte acceptera tanken på att leva i sitt eget land under Sovjets förtryck och fortsatte med det hemliga underjordiska arbetet mot den kommunistiska makten. Men han blev angiven av sin vän Farid som givit vika för tortyren han utsattes för när han greps före Muslem.
- Han bor nog i Tyskland nu för tiden, konstarter Muslem, utan någon märkbar anklagan i rösten.

© CISCO VISION