11

Jag hade gjort misstaget att snåla lite och sitter därför inklämd längst bak på ett fullpackat flyg från Moskva till Dushanbe. Det hade bara kostat ytterligare 50 dollar för en plats i businessclass där de nedsuttna fåtöljerna fortfarande var ganska bekväma och matbrickan full av små delikatesser förutom huvudrätten. Istället försöker jag koppla av och sova så mycket som möjligt för att slippa stanken från toaletterna bakom ryggen.
   Efter drygt fyra timmar landar vi i den sena kvällsvärmen. Mehraboddin hade ringt från den afghanska ambassaden i Paris för att berätta att en delegation från Europaparlamentet skulle göra ett officiellt besök hos Ahmed Shah Massoud, vilket var första gången sedan talibanernas erövring av Afghanistan. Under Massouds befäl leddes det till synes sista motståndet mot talibanernas totala framgång att lägga hela landet under sig. Det återstod endast en hörna i nordost som gränsade huvudsakligen mot Tadjikistan.
― Följ med, hade Mehraboddin uppmanat.
― Vi planerar att vara i Dushanbe den 3 juni.
   Det var nu den 5 juni 2000. Jag hade inte hunnit komma iväg tidigare och hoppades istället komma ifatt dem någonstans i Afghanistan.

© CISCO VISION

   Varje ställe har en plats där information passerar. Det gäller att upptäcka den platsen. Blir man bekant med dem som finns på den platsen, blir man själv del av informationen. Så har det varit i alla tider och så är det även här. Hotel Tadjikistan är en sådan plats. Här har jag varit förr. Det är välkända personer i receptionen som hälsar mig vid förnamn. Och berättar att någon från afghanska ambassaden varit där och frågat efter mig.
― Förmodar att det var för några dagar sedan, säger jag.
― Nej, idag, blir det överraskande svaret.
   Förvisso finns telefon i Dushanbe, men telesystemet är långt ifrån lika tillförlitligt som direktkontakt, vilket alla vet. Jag slänger upp väskan på rummet och tar hissen tillbaka till receptionen för att sitta där och vänta. Under mina resor till och från Afghanistan har jag lärt mig väntans konst. Så där sitter jag nu och väntar. Några ryska officerare passerar. En försiktig renovering av hotellet pågår men det påminner mer om dekadans än elegans. Det dröjer inte särskilt länge förrän jag hör franska röster och hajar till. ”De hade alltså inte kommit längre”, tänker jag. Jag betraktar dem på avstånd. En grupp självupptagna män går gestikulerandes omkring i sina egna cirklar och väntar uppenbart på någon att leda dem någonstans.
― Ah, Nina, bonjour!
   Mehraboddin gör entré och verkar nöjd över att alla är samlade på samma stället samtidigt. Logistiska under är det ont om i Afghanistan.

― Vi ska gå och äta middag, kom med, uppmanar Mehraboddin. Vi går tvärs
över gatan till en numera neonprydd krog i Leninparken, lamporna sprakar i grönt, gult och rött.
― Vi flyger med en av Norra Alliansens militärhelikoptrar imorgon, berättar
Mehraboddin.
   Jag har ju flugit med dem förr och undrar i mitt stilla sinne om den av Europaparlamentet utsända delegationen i sin livligaste fantasi kan föreställa sig vad det innebär, trots eventuella militära erfarenheter. Han som leder delegationen är gudbevars general.
   Ingenting tycks hända nästa dag. Förutom att vi väntar. Först sitter vi i hotellets lobby och väntar hela förmiddagen. Amrullah har också anlänt men är förvånansvärt fåordig, på gränsen till avståndstagande. När det börjar bli dags för lunch, skjutsas vi till en restaurang där det tar timmar innan vi får beställa. Otåligheten växer. Avresan förhalas utan att någon får veta varför. Det kan vara av miljoner anledningar, en av dem att helikoptern behövs för att transportera sårade från fronten – Norra Alliansen har inte så många helikoptrar överhuvudtaget och ett krig pågår i Afghanistan. Det börjar bli alltmer osannolikt att vi ska komma iväg den här dagen alltsom kvällen närmar sig – det finns ingen radar i Afghanistan och sannolikheten är liten att de ska våga transportera den europeiska delegationen i mörkret bland de skyhöga bergen. Männen utsända från Europaparlamentet börjar lägga upp alternativa planer på hur de skulle ta sig till Panjshir landvägen. Jag följer aningen förnöjsamt deras desperata ansträngningar att fylla tiden med tankar på effektivitet.  

― Bia. Bia berim! Kom så åker vi till flygplatsen, säger plötsligt Amrullah.
   Det är ofta så. Ena stunden verkar ingenting hända och i nästa stund händer allting plötsligt. Har man inte haft tålamodet att stanna kvar och vänta, riskerar man följaktligen att missa allting   
   Längst bort innanför grindarna på Dushanbe flygplats står den rostiga helikoptern parkerad på en gräsfläck. Långsamt närmar sig männen det osannolika transportmedlet. Förmodligen snurrar tankarna och någon kanske till och med reflekterar över sitt eget liv i den stunden. De tidigare högljudda rösterna dämpas betydligt och var och en går i egna, små cirklar. Under en lång stund säger ingen någonting. De kan ju inte vända nu. Det verkar som om de väntar på att general Morillon, som leder delegationen, ska närma sig den smala trappan först.
   Det är nästan mörkt när vi landar i Panjshirdalen. När det är riktigt mörkt, brukar piloterna få hjälp att över huvudtaget hitta landningsplatsen genom att de fordon man kan hitta körs fram för att lysa upp den aktuella landningsplatsen med helljusen.

   Jag har ingen aning om vart vi ska och vad som är planerat. Panjshirdalen är för mig aningen obekant. Endast en gång tidigare har jag varit här under en dag för att intervjua pakistanska krigsfångar efter talibanernas intåg i Kabul 1996. Efter en kort bilresa anländer vi så till ett stort upplyst trevåningshus som ligger på gården bakom ljusblå plåtdörrar. Huset är fortfarande under uppbyggnad. Vi går in på entréplanet och väntar i vad som verkar vara ett vardagsrum. Så småningom dyker en större man upp som pratar en aning engelska. Efter honom följer en mindre man som pratar franska. Han börjar duka upp mat i ett angränsade rum. De europeiska männen blir anvisade rum på andra våningen och drar sig tillbaka efter middagen. Jag känner mig vilsen och vet inte riktigt vart jag ska ta vägen och stannar i rummet vi först hänvisats till. Här ligger kuddar att sitta på längs ena väggen, kuddar som jag kan sova på. Men jag hade gjort misstaget att inte ta med sovsäcken! Så jag letar upp den större mannen som pratar lite engelska för att fråga om det möjligen finns en filt eller täcke någonstans. Han blir uppenbart generad över att jag blivit bortglömd, går och hämtar nycklarna till de privata rummen och hänvisar mig till ett med en stor, skön dubbelsäng med både täcke och överkast, överlämnar nyckeln till mig och går sin väg.

   De europeiska männen har följande morgon återfunnit sitt självförtroende och går återigen gestikulerandes i större cirklar. Vi är långt från någon frontlinje, men general Morillon är ständigt beredd iförd höga marschskor med snörning. Jag tror kängor är status bland militärer med tanke på hur många historier det går om frusna tår och förlorade slag. Vann inte britterna Falklandskriget med hjälp av svenska marschskor? Misslyckades inte tyskarna till slut att inta Stalingrad på grund av bristen på kängor och förfrusna fötter? Det var uppenbart från allra första början att general Morillon stördes av min närvaro. Under de fyra dagar de stannade i Afghanistan hälsade han inte en enda gång, han vände till och med bort huvudet när vi passerade varandra i ett rum eller en korridor. (”Han är sådan”, intygade senare franska kvinnor med erfarenhet från internationella sammanhang).
   Det var pinsamt att upptäcka hur illa pålästa de västerländska politikerna var inför besöket. Deras okunskap lyste av förakt. Grodorna hoppade ur käftarna på dem. General Morillon, med ökänd erfarenhet från Srebrenica, hänvisade ständigt till Balkan. Det går fortfarande historier i Afghanistan om hur han inledde med att bjuda Massoud att besöka honom hemma i Frankrike där minsann de riktiga hästkarlarna fanns. Diplomatiska klaverklamp finns det gott om, det här var ett av dem. Morillon hade uppenbart ingen aning om att buzkashi är en nationalsport i Afghanistan där de allra bästa och mest muskulösa hästarna och ryttarna i två lag tävlar om att släpa ett dött kadaver bakom respektive mållinjer.
   När Morillon började jämföra Ahmed Shah Massoud med forna Jugoslaviens president Tito bet jag mig i handen för att inte skrika rätt ut.

― Jaså, är de flesta i Afghanistan sunnimuslimer? undrar han förvånat andra
dagen. Det är lika befängt som att bli häpen över att det flesta på Irland är katoliker.
   Det är första gången ett grupp politiker från Europa åker till Afghanistan på ett officiellt uppdrag för att diskutera situationen med dem som leder motståndet mot talibanerna. Problematiken har i åratal varit gigantisk och involverar utländska intressen som härjar i Afghanistan med stöd av både grannländer och stormakter. Och det här var det intelligentaste Europa kunde sända?
   Delegationen från Europaparlamentet stannar i fyra dagar och körs mellan möten med olika afghanska dignitärer och frontlinjer. De dricker te och äter frukt överallt. Ibland tyckts de somna till, som vid mötet med professor Sayyaf på ordförandeplatsen. Jag sitter i andra änden av rummet tillsammans med Qanoni, en av Massouds högerhänder som lär sig engelska med hjälp av sin välutbildade hustru. Första gången vi träffades pratade Qanoni inte ett ord engelska, men jag förstod så mycket som att han hade hört talas om mig, tyckte jag var modig och kallade mig en riktigt moujaheddin. Jag hade ställt mig upp och protesterat tills jag insåg att det nog var en komplimang och satt mig ned igen.

   Sayyaf avslöjar det inte med en min, men jag är övertygad om att den djupt konservative professorn störs av min närvaro i rummet. Att han och Massoud för närvarande kämpar på samma sida beror enbart på att de har en gemensam fiende i talibanerna. Under hela befrielsekriget mot Sovjetmakten finansierades Sayyaf av inflytelserika grupper i Saudiarabien vars whabahitiska tolkning av islam han utgav sig för att dela. Sayyaf undervisade på universitetet i Kabul när rektorn där öppnade det för kvinnor 1995. I Sayyafs lektionssalar satt män och kvinnor på olika sidor och han ignorerade kvinnorna. Jag hade frågat Massouds rådgivare varför i hela fridens namn mannen nu var en av de förtrogna.
― Du förstår, han är egentligen inte fundamentalist. Han bara sa att han var det
för det var bra för affärerna, han fick mycket pengar av saudierna då, var ett svar.
   Realpolitik, efterkonstruktion eller förnekelse, välj själv. Nu behöver de varandra för att fortfarande vara någon.  
   Där sitter Sayyaf i sitt långa, vita skägg  och predikar för de europeiska männen. Till höger om honom sitter en av hans forna ärkefiender, hazaraledaren Khalili, och dricker te.

― Tror du européerna har en aning om vilka som sitter runt bordet? frågar jag
Qanoni som diplomatiskt undviker att svara på min fråga.
   Massoud lyste med sin frånvaro denna dag. Han skötte kriget.
   Tredje dagen åker vi till fronten, först till en plats uppe i bergen sydväst om Jabal Seraj varifrån man har utsikt över hela dalen mot Kabul. Vi fortsätter nedåt dalen söderut längs vägen mot huvudstaden och stannar till vid den sista utposten. Fronten är denna dag passiv; ingen skjuter. Befälhavaren vid frontposteringen drar mig i armen och vill visa mig bunkern. Vi går nedför den smala trätrappan till sandgrottan där han stolt visar bilderna på Massoud som han dekorerat väggarna med. Stackars satar, vilken ojämn kamp de utkämpar!